Evergreen (2014): MFA:Photography master thesis exhibition at Akademin Valand in Gothenburg, Sweden, 11–20 April 2014 120x80 cm archival pigment print on metallic paper. Mounted on dibond in a box frame. Edition 3 + 1 AP.

Evergreen #1
Evergreen #2
Jag ser bladverk och grus, bilder som ser ut att vara tagna invid en vägkant på en för mig obekant plats. Något grönt och hoppfullt skymtar till i de förstelnade, silvriga bladen. Färgpaletten är nedtonad som att fotografen vill understryka det gråa. Något metalliskt bor i det glansiga pappret. Är det därför jag inte känner någon sentimentalitet inför det stycke avbildad natur jag står inför?  De svagt gröna skiftningarna är subtila men samtidigt uppkäftiga. Som att det gröna alltid kommer att vinna. 
Jag tänker på Haruki Murakamis bok IQ 84. I en scen i första boken växer dammiga gröna växter i krukor bakom smutsiga fönster i anonyma höghus invid motorvägen. Författaren ger mig sin bild, sitt minne som förvandlas till mitt under läsningen. Här står jag också bredvid en anonym väg och ser vad fotografen ser. Av allt liv på jorden står växtligheten för 99 procent av all biologisk massa. I den resterande procenten hittar vi människan och hennes konst. Där står vi med våra kameror. Vi är små. 
Sara Arnald skriver att hon växte upp i naturen, bland åkrar och skogar där tavlor som satt på väggarna inomhus oftast föreställde just skogslandskap. Konst var något främmande, något som andra, lite underliga typer långt borta ägnade sig åt. Hon berättar om sin egen erfarenhet av naturen: “Den ljusare grönskan var en trygghet och en källa till glädje, men den förtrollande, omättade grönskan i skymningen gav också upphov till viss rädsla.” Hennes bilder domineras ofta av kalla och omättade gröna nyanser i landskap där naturen börjat bryta ner och ta tillbaka de av människan tillfogade strukturerna. Dammet som lägger sig över bladen kommer från förbipasserande bilar skapade av oss.
Bilderna är tagna innan regnet faller, det silvriga dammet sköljs av och naturen återtar sitt.  Växterna kan på nytt se solen. Fotosyntesen kan fortsätta. Sedan kommer dammet att lägga sig igen och naturen återigen vila en stund i mörker och stillhet. 
I det vemodiga uttrycket finns dock en njutning. Vemodet består av en ständig balansgång mellan att känna glädje över det som en gång var och en ständigt närvarande sorg över att det har gått förlorat. För Sara Arnald är den svagt blågröna tonen vemodets färg.  Långt inne i vår känsla av vemod finns spår av ett slags kärleksrelation med naturen. Det är som att hon söker kontakt med något ursprungligt, något som hon kanske nästan har glömt bort. 
Sara Arnald skriver att det känns som om hennes kropp konsumerar durtoner medan hennes själ törstar efter moll. Naturen och ibland konsten påminner oss om vilka vi varit och att allt som är fast förflyktigas. Och det metalliskt glansiga hårda som först dominerar mitt intryck av bilderna verkar ge möjlighet för henne att utforska vemodet, låta det skymta. 
Jenny Morelli, redaktör Fotografisk Tidskrift
Evergreen #3
Evergreen #4
Evergreen #5
Evergreen #6
Evergreen #7