”Som hand i handske” brukar man säga när saker och ting passar ihop. Hos Sara Arnald finns inga synliga händer som passar till de handskar hon hittat och fångat fotografiskt. Handskarnas bärare uppenbaras indirekt för oss, som grumliga svar på en nyfiket fanti– serande fråga – vem kan tänkas ha burit denna handske? Vi kanske inte kan gå så långt som att säga att ”man är vad man bär”, men i betraktarens rekonstruktion av handskarnas bä- rare vill vi nog gärna finna överensstämmelsen mellan handske och människa – hur små medel vi än verkar ha för att upprätta denna koppling och hur pervers den än kan bli (vem bär latexhandskar på en gata i Stockholm!). Handskens bärare förblir en gäckande gestalt som blott antyds men som vår tanke nyfiket och ibland kanske en smula motvilligt söker.
Men är det mot denna människa som Sara Arnald vänder sig? När handskarna fram- träder som de gör lockar hon oss att söka handskarnas ursprungliga sammanhang. Och vägen till detta sökande går via konstnären. Var hittade hon den solkiga latexhand- sken och den tillplattade skinnhandsken? För innan de hamnat framför kameran har de burits från fyndplatsen av konstnären. Serien av handskar är frukten av en ”ut- grävning” som mynnar ut i en dokumentation. Vad vi betraktar är en arkeologi över beröringar och handslag, ett gripande av för oss okända ting och människor, Ja, både bäraren och hans eller hennes omvärld blir vaga fantasier hos oss. Om bäraren är otyd- lig tonar kanske bilden av konstnärens verksamhet och av konstnären själv fram på ett tydligare sätt – som ett slags hängivet samlande, ja, en besatthet, och något öm- sint, som vill gestalta spåren av vårt slarv och vår glömska. Och kanske är det just konstnären själv som återspeglas i denna serie av handskar, det maniska samlandet.
Men dessa handskar blir också något i sig. Det finns å ena sidan något organiskt hos dem, något hudlikt levande, men ett liv som inte är mänskligt, och å andra sidan något kliniskt, närmast grafiskt, som inte heller hör till det mänskliga. Till en viss del fram– kallas den grafiska känslan av att handskarna lämnat ”verkligheten” och trätt in i ateljé– rummet. Effekten är kuslig: frånstötande genom smutsen, formlösheten, de perversa antydningarna; men handskarna är också berövade sin ursprungliga funktion, liksom utvalda, upphöjda, heliga objekt. Trash-art – som väl är en konstform som konstnären ligger nära – har inte generellt denna upphöjande funktion. Men den rena, kliniska for- men, själva precisionen i Sara Arnalds fotografier bidrar till den sakrala känsla som också utställningens titel antyder – Reliquarium. Och liksom heliga mäns och kvinnors reliker i form av ofta vardagliga föremål får dessa glömda, borttappade, kasserade handskar ett skimmer av historisk betydenhet – men riktigt vari den består är upp till betraktaren...
Ingemar Haag
